I won't leave you- Kapitel 2
Kategori: Allmänt
-Tidigare-
Tillslut kunde mina ben inte bära mig längre, jag satt mig ner på gatukanten och grävde ner huvudet i mina händer och grät mer än någonsin.
När jag suttit så ett tag så hör jag en len röst bredvid mig.
- Uhm, are you okey?
Jag kollar upp och ser efter vem det var som precis pratat med mig.
Det var mörkt så jag såg inte så bra. Men det var en han, och han hade lockigt hår och en rädd blick.
Men jag var för arg och ledsen för att svara så jag struntade i honom och ställde mig upp och gick på stadiga ben hem.
-Victorias perspektiv-
Med tårar i ögonen öppnade jag tyst ytterdörren för att inte väcka mamma som antagligen dränkt sin sorg genom att sova, som alltid. Så tyst som möjligt tog jag av mig mina skor och kollade in i mammas mörka rum.
Hon låg med sina kläder på sig och låg fridfullt och sov.
Jag gick fram till henne och drog ett täcke över henne. Bredvid henne såg jag ett kort på henne och pappa låg.
Tyst trippade jag ut från hennes rum och in i mitt.
Jag var trött, jag var ledsen. Jag kröp under mitt täcke och blundade. Jag somnade nästan direkt.
˜
Jag vaknade utav att solens starka strålar sipprade in genom en liten glipa i fönstret och rakt in i mina ögon.
Utan resultat försökte jag somna om.
Efter en halvtimme gav jag upp. Sakta klev jag upp ur sängen och gick fram till min garderob.
Jag letade fram en ljusgrå tjocktröja och ett par tighta svarta jeans. Jag gick fram till spegeln och satte upp mitt långa ljusblonda hår i en hög hästsvans.
Mamma sov fortfarande. Jag kände för att gå ut och utforska området jag nu alltså skulle leva i.
Jag gick ut i hallen och satte på mig en skinväst över min gråa tjocktröja.
Mina svarta låga converse var leriga från igår så jag tog ett par svarta tygskor.
Sakta låste jag upp ytterdörren och smög ut.
Jag gick ett tag sen hittade jag en liten mysig skogsväg. Träden blänkte av regnet som hade öst ner inatt.
Tillslut kom jag fram till en liten affär, jag bestämde mig för att gå in och köpa något att äta. Jag var utsvulten.
Affären var liten och mysig. Jag letade runt lite efter något som kunde fresta mig.
Jag hittade en liten kyl med olika mackor i. Jag tog en baugette med skinka och ost sen gick jag fram till kassan.
- That will be 3.00 pounds, sa han som jobbade i kassan. Jag tyckte jag kände igen hans röst.
Jag kollade upp och såg direkt att det var han som frågat mig hur det var med mig i parken igår.
- Oh here, sa jag och gav han det som behövdes.
Med en snabb blick kollade jag på hans namnbricka. Jag kollade snabbt, men jag tror det stod något i stil med Harry. Sakta vände jag mig om och gick ut ifrån affären.
På vägen hem tänkte jag på Harry, men det var inte så mycket.
Sen som vanligt tänkte jag på pappa, min älskade pappa.
Jag småsprang sista biten hem.
Jag öppnade ytterdörren och sparkade av mig skorna. Jag hörde mammas lugna och fina röst när jag kom in inanför dörren.
- Have you been out all night? frågade hon oroligt.
- No, I just went out for a walk and I bought a sandwich, we didn't had anything at home, sa jag och gick in i mitt rum.
Jag satte mig vid mitt skrivbord och åt min macka. Jag tog fram min dator och loggade in på Facebook.
Meddelande rutan blinkade, vem hade skrivit till mig? Jag öppnade meddelandet och såg att det var från Harry, hur hittade han mig? Och vad ville han?
From: Harry ''Hazza'' Styles
''Hi, how did the sandwich taste?''
To: Harry ''Hazza'' Styles
''Good I guess, but how did you found me?''
From: Harry ''Hazza'' Styles
''I saw when you went in to your house yesterday so basiclly I googled it, haha x''
Killar var det sista jag behövde nu så jag brydde mig inte om att svara på hans löjliga meddelande och stängde igen datorn och gick ut till mamma.
- Remember that it's school tomorrow, sa mamma och kollade med ett höjt ögonbryn på mig.
- Do I have to go there? sa jag surt.
- Yes, we have to do everything so our life can go back to normal agian, sa mamma allvarligt.
- Mum, you don't understand, nothing will be like normal agian, nothing. And you just did it worse to move here.
Mammas ögon svartnade och hennes glada ansikts uttryck suddades ut och hon såg ut som djävulen själv.
- Do you blame this on me? I try to make you happy every single day and give you what you need, you, and only you can make this situation to something better, and, to something horrible.
Så började hon igen och jag gick in i mitt rum och la mig i sängen och hoppades att alla problem skulle vara borta när jag vaknade, som jag alltid gjorde. Men det funkar aldrig.
- Please dad, come back. I miss you, if you don't will come to me I'll come to you, in heaven. I will never forget you dad, I love you, sa jag och sedan somnade jag.
____________________________________________________________________________________________
Okej förlåt, men det går så segt i början, jag längtar till nästa kapitel.. Då kommer det hända grejer!
5+ kommentarer till nästa, det fixar ni!