I won't leave you- Kapitel 1
Kategori: Allmänt
-Victorias perspektiv-
Jag låg med mitt huvud nerborrat i min kudde i mitt rum. Kudden hade blivit sjöblöt utav mina tårar.
Jag hör hur min dörr sakta öppnas och hör mammas lugna röst.
- We have to move. We can't afford to live here, not when your father isn't here anymore. For three years, since your father died, I've tried to offer you all I can, I can't do this anymore.
Jag låtsades att jag inte hörde, att jag var i en annan värld.
Mamma har förklarat det för mig gång på gång, men jag vägrar lyssna.
Sen pappa dog för tre år sedan så har det inte gått en dag utan att jag har gråtit över hur mycket jag saknar han.
Och så ska vi flytta ifrån mitt barndomshem, alla minnen jag har haft med pappa här.
Allt kommer vara glömt. Jag hörde hur mamma suckade över att jag inte svarade henne och sen gick hon ut ifrån mitt rum. Skönt.
Klockan tre idag skulle vi vara ute ur vårat fina röda hus, med vita knutar. Huset jag älskat, huset jag skapat minnen i.
- VICTORIA, we need to get out now, mammas gälla röst ekade nerifrån.
Sakta klev jag ur sängen och tog kudden under armen. En sista gång tittade jag in i mitt rum.
Det var inte långt vi skulle flytta, vi skulle bara till Holmes Chapel, Cheshire. Det tog en och en halv timme med bil.
Med en kraftig suck och tårar i ögonen gick jag ut från mitt rum och nedför trappen.
Mamma hade redan hoppat in i våran rostiga gröna bil.
Jag tog min mobil och ett par hörlurar och gick ut till bilen och satte mig bredvid mamma i fram.
- This will be good, sa hon och klappade mig på benet.
Jag fräste till och slog bort hennes hand. Hon tittade på mig med en vädjande blick som om att jag skulle fatta varför vi flyttar. Jag kollade bort från henne och satte i hörlurarna och satte på en slumpmässig låt på högsta volymen. Hela vägen hörde jag mammas röst bredvid mig.
Jag lutade mig mot rutan och försökte somna och så skulle allt vara som vanligt när jag vaknade, vi skulle bo där jag alltid bott, mamma skulle vara glad som hon var förut, och pappa skulle vara vid liv.
˜
- We're here, jag slog sakta upp ögonen och kollade irriterat på mamma som väckt mig.
Jag kollade ut genom bilrutan och upp mot ett vitt tegelradhus med röda gavlar. Inte alls lika fint som jag var van vid.
- This place sucks, sa jag och sparkade med fötterna i gruset.
- You must give it a chance, don't be so negativ, nästan skrek hon och gick med raska steg in i huset.
Jag släpade in mina väskor in i huset, det luktade unket. Jag letade på mitt rum och slängde alla mina väskor på min säng.
Jag öppnade min svarta mini-resväska med rosa kanter och tog fram en tavla. Eller det var mer som ett collage, massa bilder på mig och pappa inuti en ram.
Jag satte upp den över min säng och kollade länge på den.
Jag fick en klump i magen och tårarna började ovilligt tränga sig fram.
Gråta var något jag verkligen orkade göra just nu så jag torkade den ensamma tåren som runnit ner för min kind och plockade fram min dator.
Jag försökte sysselsätta mig i något som skulle få mig att glömma den tunga sorgen jag bar på.
Inget hjälpte, den här sorgen skulle jag få bära på hela livet. Varje dag har jag försökt förtränga att tänka på pappa, men ju mer jag försöker, desto värre av honom blir saknaden och varje gång slutar jag i tårar.
Min dörr öppnades och mamma stod i min dörröppningen.
- Go away, sa jag argt.
- I just wanted to tell you that the food is done, sa jag och jag kände mig lättad över att hon inte började tjata över mitt humör och beteende.
Jag visste att det såklart inte är mammas fel att det har blivit som det är nu, hon försöker verkligen. Men ändå så är jag så obeskrivligt arg på henne.
Jag gick med tunga steg ut i köket och satte mig med mamma vid matbordet.
Ingen av oss sa något under hela middagen. Precis när jag var påväg för att gå in i mitt rum och gråta mig till sömns som alla andra nätter så började hon.
- You know that this isn't easy for me either, började hon.
- Mum, not agian. I tried to give this a shot but you is angry all the time.
Ilskan inom mig var enorm.
Jag sprang ut i hallen, satte på mig en skinnjacka och mina gråa Converse.
Det var mörkt ute, men rädd var jag inte. Jag tänkte inte, jag bara sprang.
Tillslut kunde mina ben inte bära mig längre, jag satt mig ner på gatukanten och grävde ner huvudet i mina händer och grät mer än någonsin.
När jag suttit så ett tag så hör jag en len röst bredvid mig.
- Uhm, are you okey?
Jag kollar upp och ser efter vem det var som precis pratat med mig.
Det var mörkt så jag såg inte så bra. Men det var en han, och han hade lockigt hår och en rädd blick.
Men jag var för arg och ledsen för att svara så jag struntade i honom och ställde mig upp och gick på stadiga ben hem.
Jag låg med mitt huvud nerborrat i min kudde i mitt rum. Kudden hade blivit sjöblöt utav mina tårar.
Jag hör hur min dörr sakta öppnas och hör mammas lugna röst.
- We have to move. We can't afford to live here, not when your father isn't here anymore. For three years, since your father died, I've tried to offer you all I can, I can't do this anymore.
Jag låtsades att jag inte hörde, att jag var i en annan värld.
Mamma har förklarat det för mig gång på gång, men jag vägrar lyssna.
Sen pappa dog för tre år sedan så har det inte gått en dag utan att jag har gråtit över hur mycket jag saknar han.
Och så ska vi flytta ifrån mitt barndomshem, alla minnen jag har haft med pappa här.
Allt kommer vara glömt. Jag hörde hur mamma suckade över att jag inte svarade henne och sen gick hon ut ifrån mitt rum. Skönt.
Klockan tre idag skulle vi vara ute ur vårat fina röda hus, med vita knutar. Huset jag älskat, huset jag skapat minnen i.
- VICTORIA, we need to get out now, mammas gälla röst ekade nerifrån.
Sakta klev jag ur sängen och tog kudden under armen. En sista gång tittade jag in i mitt rum.
Det var inte långt vi skulle flytta, vi skulle bara till Holmes Chapel, Cheshire. Det tog en och en halv timme med bil.
Med en kraftig suck och tårar i ögonen gick jag ut från mitt rum och nedför trappen.
Mamma hade redan hoppat in i våran rostiga gröna bil.
Jag tog min mobil och ett par hörlurar och gick ut till bilen och satte mig bredvid mamma i fram.
- This will be good, sa hon och klappade mig på benet.
Jag fräste till och slog bort hennes hand. Hon tittade på mig med en vädjande blick som om att jag skulle fatta varför vi flyttar. Jag kollade bort från henne och satte i hörlurarna och satte på en slumpmässig låt på högsta volymen. Hela vägen hörde jag mammas röst bredvid mig.
Jag lutade mig mot rutan och försökte somna och så skulle allt vara som vanligt när jag vaknade, vi skulle bo där jag alltid bott, mamma skulle vara glad som hon var förut, och pappa skulle vara vid liv.
˜
- We're here, jag slog sakta upp ögonen och kollade irriterat på mamma som väckt mig.
Jag kollade ut genom bilrutan och upp mot ett vitt tegelradhus med röda gavlar. Inte alls lika fint som jag var van vid.
- This place sucks, sa jag och sparkade med fötterna i gruset.
- You must give it a chance, don't be so negativ, nästan skrek hon och gick med raska steg in i huset.
Jag släpade in mina väskor in i huset, det luktade unket. Jag letade på mitt rum och slängde alla mina väskor på min säng.
Jag öppnade min svarta mini-resväska med rosa kanter och tog fram en tavla. Eller det var mer som ett collage, massa bilder på mig och pappa inuti en ram.
Jag satte upp den över min säng och kollade länge på den.
Jag fick en klump i magen och tårarna började ovilligt tränga sig fram.
Gråta var något jag verkligen orkade göra just nu så jag torkade den ensamma tåren som runnit ner för min kind och plockade fram min dator.
Jag försökte sysselsätta mig i något som skulle få mig att glömma den tunga sorgen jag bar på.
Inget hjälpte, den här sorgen skulle jag få bära på hela livet. Varje dag har jag försökt förtränga att tänka på pappa, men ju mer jag försöker, desto värre av honom blir saknaden och varje gång slutar jag i tårar.
Min dörr öppnades och mamma stod i min dörröppningen.
- Go away, sa jag argt.
- I just wanted to tell you that the food is done, sa jag och jag kände mig lättad över att hon inte började tjata över mitt humör och beteende.
Jag visste att det såklart inte är mammas fel att det har blivit som det är nu, hon försöker verkligen. Men ändå så är jag så obeskrivligt arg på henne.
Jag gick med tunga steg ut i köket och satte mig med mamma vid matbordet.
Ingen av oss sa något under hela middagen. Precis när jag var påväg för att gå in i mitt rum och gråta mig till sömns som alla andra nätter så började hon.
- You know that this isn't easy for me either, började hon.
- Mum, not agian. I tried to give this a shot but you is angry all the time.
Ilskan inom mig var enorm.
Jag sprang ut i hallen, satte på mig en skinnjacka och mina gråa Converse.
Det var mörkt ute, men rädd var jag inte. Jag tänkte inte, jag bara sprang.
Tillslut kunde mina ben inte bära mig längre, jag satt mig ner på gatukanten och grävde ner huvudet i mina händer och grät mer än någonsin.
När jag suttit så ett tag så hör jag en len röst bredvid mig.
- Uhm, are you okey?
Jag kollar upp och ser efter vem det var som precis pratat med mig.
Det var mörkt så jag såg inte så bra. Men det var en han, och han hade lockigt hår och en rädd blick.
Men jag var för arg och ledsen för att svara så jag struntade i honom och ställde mig upp och gick på stadiga ben hem.
_______________________________________________________________________________________
Okej.. Kanke inte bästa början menmen
____________________________________________________________________________________________