iwontleaveyou.blogg.se

I won't leave you- Kapitel 3

Kategori: Allmänt

Tidigare:
 
- Do you blame this on me? I try to make you happy every single day and give you what you need, you, and only you can make this situation to something better, and, to something horrible.
Så började hon igen och jag gick in i mitt rum och la mig i sängen och hoppades att alla problem skulle vara borta när jag vaknade, som jag alltid gjorde. Men det funkar aldrig. 
- Please dad, come back. I miss you, if you don't will come to me I'll come to you, in heaven. I will never forget you dad, I love you, sa jag och sedan somnade jag.
 
-Victorias perspektiv- 
 
- You have to wake up, mammas morgontrötta röst lät som att någon satte en högtalare med hårdrocks musik vid mitt öra. 
- Get out. 
Mamma gick upp, och jag gick upp sakta ur sängen.. Vad skulle jag ha på mig?
Med lite små panik slängde jag runt kläderna som fanns i garderoben. 
Jag kom fram till att jag skulle ha på mig en tight svart långärmad tröja och en jeansväst över det. Till byxor skulle jag ha ett par Dr.Denim jeans.
Jag packade ner saker i min väska som kunde vara nödvändigt att ha. Plånboken, tuggumin, halstabletter, en tom mapp, bindor och lite småsaker. 
Sur över att det var skola gick jag ut och satte mig vid matbordet med en skål fil och flingor. Jag var inte alls hungrig, jag mådde illa. Jag tog en tugga och slängde resten. 
- You have to eat, sa mamma. 
- And you have to stop care about me, it's my life. If I live my life so can you live yours, sa jag och gick och borstade tänderna. När varje tand var ren från den lilla frukosten så borstade jag igenom håret och plattade det tills det var spikrakt, den sprayade jag det och puffade upp det lite. Jag la mitt långa mörkblonda hår över axeln och hade på mig mascara, puder och rouge. 
Sen gick jag och snörade på mig mina Converse, 
Det tog max tio minuter att gå till skolan så jag tog mig en promenad för att slippa ta en trång skolbuss med massa förvånade blickar över att en ny elev är på bussen. 
Med musik så var det inte så jobbigt även fast jag inte hade sovit något nästan för jag vaknade mitt i natten och grät över pappa. 
När jag var framme så tog jag ett djupt andetag innan jag sköt upp skolportarna och gick in i skolan.
När jag väl var framme vid korridoren där jag hade mitt klassrum så ser jag Hampus? Harry, juste, han hette Harry. Killen från den kvällen och affären. 
Jag ignonerade hans blick och gick in i klassrummet. Jag var fem minuter sen.
- Im sorry im late, sa jag.
- Oh, it's okey, I know it can be hard to find in this huge school, and im Mrs.Morgan, sa en svarthårig kvinna som antagligen var min mentor. 
Mina ögon fastade direkt på killar längst fram i klassrummet, en av dom hade blont och ostyrit hår, den andra hade svart hår och otroligt fina ögon. Men det var inte därför mina ögon fastade på dom, det var för att dom glodde som om dom aldrig hade sett en tjej förut. 
Jag gick och satte mig längst bak i klassrummet vid den enda tomma bänken i klassrummet. 
- Have someone seen Ms.Styles? sa Mrs.Morgan strängt. 
 
˜
Jag hade precis börjat jobba lite lätt i matteboken när dörren öppnas och jag ser direkt vem det är som stiger in igenom dörren. 
- Sorry im late, sa han Harry och flashade ett leende. 
- It's okey this time, take a place to sit, you are already after in math, you don't have to be more.
Jag kom direkt på att den ända lediga platsen var brevid mig, åh nej. 
Han kom emot mig.. Han bet sig i läppen innan han satte sig ner.
Hela matten gick utan att vi sa ett enda ord. 
När den tystaste och pinsamaste lektionen i mitt liv äntligen var slut så gick jag fort ut ifrån klassrummet. 
- Wow, that was the nicest bum I've ever seened, jag hörde en röst bakom mig säga det.. Jag vände mig om och hoppades på mitt liv att det inte var Harry som sagt det. 
När jag såg vem det var blev jag ärligt talat förvånad. Det var den lilla blonda killen som såg så söt ut. 
- Idiot, sa jag och fortsatte gå. 
- Exuce me? han följde efter mig.
- Please, leave me alone, sa jag och fortsatte återigen att gå. 
Men han fortsatte att följa efter mig. 
- Niall, seriously, leave her alone, en igenkänd röst hördes bakom mig. Det var Harry. 
Direkt efter Harry sakt till så gick den dryga lilla killen iväg. 
___________________________________________________________________________________________
 
Ah, såja.. Ett nytt kapitel, enjoy it!

I won't leave you- Kapitel 2

Kategori: Allmänt

-Tidigare-

Tillslut kunde mina ben inte bära mig längre, jag satt mig ner på gatukanten och grävde ner huvudet i mina händer och grät mer än någonsin.
När jag suttit så ett tag så hör jag en len röst bredvid mig.
- Uhm, are you okey? 
Jag kollar upp och ser efter vem det var som precis pratat med mig. 
Det var mörkt så jag såg inte så bra. Men det var en han, och han hade lockigt hår och en rädd blick.
Men jag var för arg och ledsen för att svara så jag struntade i honom och ställde mig upp och gick på stadiga ben hem.
 

-Victorias perspektiv- 

Med tårar i ögonen öppnade jag tyst ytterdörren för att inte väcka mamma som antagligen dränkt sin sorg genom att sova, som alltid. Så tyst som möjligt tog jag av mig mina skor och kollade in i mammas mörka rum. 
Hon låg med sina kläder på sig och låg fridfullt och sov. 
Jag gick fram till henne och drog ett täcke över henne. Bredvid henne såg jag ett kort på henne och pappa låg. 
Tyst trippade jag ut från hennes rum och in i mitt. 
Jag var trött, jag var ledsen. Jag kröp under mitt täcke och blundade. Jag somnade nästan direkt.
 
˜
Jag vaknade utav att solens starka strålar sipprade in genom en liten glipa i fönstret och rakt in i mina ögon. 
Utan resultat försökte jag somna om.
Efter en halvtimme gav jag upp. Sakta klev jag upp ur sängen och gick fram till min garderob. 
Jag letade fram en ljusgrå tjocktröja och ett par tighta svarta jeans. Jag gick fram till spegeln och satte upp mitt långa ljusblonda hår i en hög hästsvans.
Mamma sov fortfarande. Jag kände för att gå ut och utforska området jag nu alltså skulle leva i. 
Jag gick ut i hallen och satte på mig en skinväst över min gråa tjocktröja. 
Mina svarta låga converse var leriga från igår så jag tog ett par svarta tygskor. 
Sakta låste jag upp ytterdörren och smög ut. 
Jag gick ett tag sen hittade jag en liten mysig skogsväg. Träden blänkte av regnet som hade öst ner inatt. 
Tillslut kom jag fram till en liten affär, jag bestämde mig för att gå in och köpa något att äta. Jag var utsvulten. 
Affären var liten och mysig. Jag letade runt lite efter något som kunde fresta mig. 
Jag hittade en liten kyl med olika mackor i. Jag tog en baugette med skinka och ost sen gick jag fram till kassan. 
- That will be 3.00 pounds, sa han som jobbade i kassan. Jag tyckte jag kände igen hans röst. 
Jag kollade upp och såg direkt att det var han som frågat mig hur det var med mig i parken igår. 
- Oh here, sa jag och gav han det som behövdes. 
Med en snabb blick kollade jag på hans namnbricka. Jag kollade snabbt, men jag tror det stod något i stil med Harry. Sakta vände jag mig om och gick ut ifrån affären. 
På vägen hem tänkte jag på Harry, men det var inte så mycket. 
Sen som vanligt tänkte jag på pappa, min älskade pappa. 
Jag småsprang sista biten hem. 
Jag öppnade ytterdörren och sparkade av mig skorna. Jag hörde mammas lugna och fina röst när jag kom in inanför dörren. 
- Have you been out all night? frågade hon oroligt.
- No, I just went out for a walk and I bought a sandwich, we didn't had anything at home, sa jag och gick in i mitt rum. 
Jag satte mig vid mitt skrivbord och åt min macka. Jag tog fram min dator och loggade in på Facebook. 
Meddelande rutan blinkade, vem hade skrivit till mig? Jag öppnade meddelandet och såg att det var från Harry, hur hittade han mig? Och vad ville han? 
 
From: Harry ''Hazza'' Styles
''Hi, how did the sandwich taste?''
 
To: Harry ''Hazza'' Styles
''Good I guess, but how did you found me?''
 
From: Harry ''Hazza'' Styles
''I saw when you went in to your house yesterday so basiclly I googled it, haha x'' 

Killar var det sista jag behövde nu så jag brydde mig inte om att svara på hans löjliga meddelande och stängde igen datorn och gick ut till mamma. 
- Remember that it's school tomorrow, sa mamma och kollade med ett höjt ögonbryn på mig. 
- Do I have to go there? sa jag surt. 
- Yes, we have to do everything so our life can go back to normal agian, sa mamma allvarligt. 
- Mum, you don't understand, nothing will be like normal agian, nothing. And you just did it worse to move here. 
Mammas ögon svartnade och hennes glada ansikts uttryck suddades ut och hon såg ut som djävulen själv. 
- Do you blame this on me? I try to make you happy every single day and give you what you need, you, and only you can make this situation to something better, and, to something horrible.
Så började hon igen och jag gick in i mitt rum och la mig i sängen och hoppades att alla problem skulle vara borta när jag vaknade, som jag alltid gjorde. Men det funkar aldrig. 
- Please dad, come back. I miss you, if you don't will come to me I'll come to you, in heaven. I will never forget you dad, I love you, sa jag och sedan somnade jag.
____________________________________________________________________________________________
 
Okej förlåt, men det går så segt i början, jag längtar till nästa kapitel.. Då kommer det hända grejer! 
5+ kommentarer till nästa, det fixar ni!

I won't leave you- Kapitel 1

Kategori: Allmänt

-Victorias perspektiv- 

Jag låg med mitt huvud nerborrat i min kudde i mitt rum. Kudden hade blivit sjöblöt utav mina tårar. 
Jag hör hur min dörr sakta öppnas och hör mammas lugna röst. 
- We have to move. We can't afford to live here, not when your father isn't here anymore. For three years, since your father died, I've tried to offer you all I can, I can't do this anymore. 
Jag låtsades att jag inte hörde, att jag var i en annan värld. 
Mamma har förklarat det för mig gång på gång, men jag vägrar lyssna. 
Sen pappa dog för tre år sedan så har det inte gått en dag utan att jag har gråtit över hur mycket jag saknar han.
Och så ska vi flytta ifrån mitt barndomshem, alla minnen jag har haft med pappa här. 
Allt kommer vara glömt. Jag hörde hur mamma suckade över att jag inte svarade henne och sen gick hon ut ifrån mitt rum. Skönt. 
Klockan tre idag skulle vi vara ute ur vårat fina röda hus, med vita knutar. Huset jag älskat, huset jag skapat minnen i. 
- VICTORIA, we need to get out now, mammas gälla röst ekade nerifrån. 
Sakta klev jag ur sängen och tog kudden under armen. En sista gång tittade jag in i mitt rum.
Det var inte långt vi skulle flytta, vi skulle bara till Holmes Chapel, Cheshire. Det tog en och en halv timme med bil. 
Med en kraftig suck och tårar i ögonen gick jag ut från mitt rum och nedför trappen. 
Mamma hade redan hoppat in i våran rostiga gröna bil. 
Jag tog min mobil och ett par hörlurar och gick ut till bilen och satte mig bredvid mamma i fram.
- This will be good, sa hon och klappade mig på benet. 
Jag fräste till och slog bort hennes hand. Hon tittade på mig med en vädjande blick som om att jag skulle fatta varför vi flyttar. Jag kollade bort från henne och satte i hörlurarna och satte på en slumpmässig låt på högsta volymen. Hela vägen hörde jag mammas röst bredvid mig. 
Jag lutade mig mot rutan och försökte somna och så skulle allt vara som vanligt när jag vaknade, vi skulle bo där jag alltid bott, mamma skulle vara glad som hon var förut, och pappa skulle vara vid liv.

˜
- We're here, jag slog sakta upp ögonen och kollade irriterat på mamma som väckt mig. 
Jag kollade ut genom bilrutan och upp mot ett vitt tegelradhus med röda gavlar. Inte alls lika fint som jag var van vid. 
- This place sucks, sa jag och sparkade med fötterna i gruset. 
- You must give it a chance, don't be so negativ, nästan skrek hon och gick med raska steg in i huset. 
Jag släpade in mina väskor in i huset, det luktade unket. Jag letade på mitt rum och slängde alla mina väskor på min säng. 
Jag öppnade min svarta mini-resväska med rosa kanter och tog fram en tavla. Eller det var mer som ett collage, massa bilder på mig och pappa inuti en ram. 
Jag satte upp den över min säng och kollade länge på den. 
Jag fick en klump i magen och tårarna började ovilligt tränga sig fram. 
Gråta var något jag verkligen orkade göra just nu så jag torkade den ensamma tåren som runnit ner för min kind och plockade fram min dator. 
Jag försökte sysselsätta mig i något som skulle få mig att glömma den tunga sorgen jag bar på. 
Inget hjälpte, den här sorgen skulle jag få bära på hela livet. Varje dag har jag försökt förtränga att tänka på pappa, men ju mer jag försöker, desto värre av honom blir saknaden och varje gång slutar jag i tårar. 
Min dörr öppnades och mamma stod i min dörröppningen. 
- Go away, sa jag argt. 
- I just wanted to tell you that the food is done, sa jag och jag kände mig lättad över att hon inte började tjata över mitt humör och beteende. 
Jag visste att det såklart inte är mammas fel att det har blivit som det är nu, hon försöker verkligen. Men ändå så är jag så obeskrivligt arg på henne. 
Jag gick med tunga steg ut i köket och satte mig med mamma vid matbordet. 
Ingen av oss sa något under hela middagen. Precis när jag var påväg för att gå in i mitt rum och gråta mig till sömns som alla andra nätter så började hon. 
- You know that this isn't easy for me either, började hon. 
- Mum, not agian. I tried to give this a shot but you is angry all the time. 
Ilskan inom mig var enorm. 
Jag sprang ut i hallen, satte på mig en skinnjacka och mina gråa Converse. 
Det var mörkt ute, men rädd var jag inte. Jag tänkte inte, jag bara sprang. 
Tillslut kunde mina ben inte bära mig längre, jag satt mig ner på gatukanten och grävde ner huvudet i mina händer och grät mer än någonsin.
När jag suttit så ett tag så hör jag en len röst bredvid mig.
- Uhm, are you okey? 
Jag kollar upp och ser efter vem det var som precis pratat med mig. 
Det var mörkt så jag såg inte så bra. Men det var en han, och han hade lockigt hår och en rädd blick.
Men jag var för arg och ledsen för att svara så jag struntade i honom och ställde mig upp och gick på stadiga ben hem.
_______________________________________________________________________________________
Okej.. Kanke inte bästa början menmen
____________________________________________________________________________________________

I won't leave you- Prolog

Kategori: Allmänt

Den kommer handla om en tjej, Victoria som haft ett väldigt deprimerat och ångestfyllt liv sen hennes pappa dog tre år tillbaka. 
Hennes mamma försöker verkligen att hushålla med pengarna, och dom har inte råd att bo kvar där dom bor så dom blir tvungna att flytta till Holmes Chapel, Cheshire. 
Victoria gillar det inte alls och blir ännu mer negativ till livet. 
Hon träffar nya vänner och en dag en kille som heter Harry som också har en  deprimerande bakrund. 
 
Okej, fanficen kommer innehålla mycket drama och vara sorlig, men den kommer även innehålla kärlek, bråk och vänskap. 

Välkommen till min nya blogg!

Kategori: Allmänt

Mitt första inlägg.